När semestern är slut börjar vardagen igen

(Bara så att ni vet så är detta inlägg nr. 200)

Det är svårt att förklara på ett någorlunda bra sätt hur det känns att bo i Japan. Många hemma ser det som skithäftigt men många av dessa är också förälskade i Japan, något de inte skulle vara om de hade bott här. Bara att ta ett exempel så hade vi en amerikanska som var helt lyrisk och älskade allt som hade med Japan att göra, mat, kultur och människorna. En riktig Japannörd. Efter 2 månader fick hon åka ambulans till sjukhuset där hon fick ligga med dropp i flera dagar. Hon var uttorkad och hade inte fått i sig tillräckligt med näring och hon var väldigt deprimerad. Japan levde inte upp till hennes förväntningar och någon vecka efter att hon lämnat sjukhuset åkte hon hem till USA igen. Just då var jag glad att jag hade förväntat mig det värsta och inte lyssnat på de Japannördar jag känner som lyriskt berättat om hur perfekt detta land är. En del saker här är bättre än vad jag på förhand trodde, en del saker är värre men det mesta är lika hemsk som jag föreställt mig.

Oavsett vad man tycker så anpassar man sig efter ett tag. Ni som varit utomlands i ett år vet att det blir som hemma fast någon annanstans. I alla fall jag har i bakhuvudet hela tiden att detta inte är för alltid och därför så bryr man sig inte om saker som skulle ha varit viktiga hemma. Skulle jag ha brytt mig om samma saker här hade vistelsen varit outhärdlig ibland. Lägenheten vi har här är grymt äcklig och i Sverige skulle jag inte ens bo i sådan lägenhet om jag fick betalt, men i Japan är det okej. Det har till och med gått så långt att vi ibland tycker att den är bra. Saker som var jobbiga i början glömmer man bort och man minns de roliga sakerna istället. Man hittar mysiga ställen att gå till eller saker som är roliga att göra. Man hittar mat man tycker om och personer som är kul att umgås med. Rutiner skapar en trygghet som gör att man trivs. Trots detta skulle jag aldrig kunna tänka mig att bo i Japan. Det är allt för många saker som för krångliga eller helt enkelt inte tillräckligt bra för att jag skulle kunna trivas på obestämd tid. Även om vi har det bra nu så känns det som att det är på låtsas. Att vi bara väntar på att komma hem och fortsätta med våra riktiga liv, de liv som betyder något. Jag vet inte om ni förstår vad jag menar men det är en konstig känsla. Lite som när man har semester och man kopplar bort allt jobb och bara njuter för stunden för att sedan återvända till vardagen igen och ta tag i sitt liv. Semester är kanske inte rätt sätt att beskriva Japan men på något sätt känns det som att det riktiga livet är pausat och bara väntar på att få starta igen.