Underbara Japan

Då har vi sagt upp försäkringen. Efter en timma hos försäkringskontoret så tror vi nu att vi är överens. Tanten ville att vi skulle skriva på ett papper men denna gång envisades vi med att hon skulle förklara precis allt som vi skulle skriva på och allt som hände.
Ungefär såhär gick konversationen:

Fas 1:

Tanten: Har ni jobbat?
Vi: Nej.
Tanten: Har ni tjänat pengar?
Vi: Nej.
Tanten: Inget?
Vi: Nej!
Tanten: Noll?
Vi: Ja, noll.
Tanten: Skriv på här. (Håller fram ett papper där det står ett nummer, några kanji är inringade och en nolla).
Pernilla: Vad är det här då?
Tanten: Skriv på!
Pernilla: Vad är det du vill att jag ska skriva på. Vad betyder det?
Tanten: Skriva på!
Pernilla: Jag vill veta vad det är jag skriver på?
Tanten: Noll.
Pernilla skriver på.

Fas 2:

Vi: Vi vill säga upp försäkringen för vi ska åka hem.
Tanten tittar på oss frågande, sedan tittar hon på våra försäkringskort och våra japanska "id"-kort.
Tanten: 2010-12-31
Vi (som inte vill betala mer försäkring): Nej, i juli.
Tanten: 2010-12-31
Vi: Nej, det är så länge vi är tillåtna att stanna. Vi måste inte stanna så länge.
Tanten ser fortfarande ut som ett frågetecken. Hon tar några kopior på alla kort och fortsätter titta på dem.
Vi skriver på en lapp. Lam skriver Japan, ritar ett flygplan och en pil och sedan skriver han Sverige. Under denna teckning skriver han vårt "hemresedatum" 10 juli. Vi visar tanten lappen.
Tanten skakar på huvudet. Tittar på våra kort.
Tanten: 2010-12-31. Tre månader?
Vi fortsätter peka på teckningen och förklara.
Tanten nickar lite. Tar en penna och skriver Japan sedan drar hon en pil (inget flygplan (!)) och så skriver hon Sverige. Sedan drar hon en pil till och börjar skriva Ja...sedan ändrar hon sig och drar pilen tillbaka till Japan. Hon tittar på oss och ler.
Vi: Nej, vi kommer inte tillbaka. Vi åker hem.
Tanten: Om tre månader?
Nu är Pernilla villig att ge upp.
Vi: Vi kommer inte tillbaka igen!
Vi får ytterligare lite papper. Får skriva våra namn. Sedan avslutas våra konton. De meddelar oss att vi får en sista räkning som kanske kommer vara lite lägre eftersom vi bara har extraarbetat.
Vi: Nej, vi har inte jobbat alls.
Kvinnan ler och säger det var allt för idag!
Vi tar våra saker och går.


På tåget hem kom det på en pojke som lät som en svensk pojke. Med det menar jag att han hade samma beteende som en svensk pojke som leker med en leksak på en buss. Sedan upptäckte vi att han var en utvecklingsstörd japansk pojke. Så kan det gå.