Ett rött paket med röda snören...

...är på väg till Sverige. Eller när detta publiceras har det redan anlänt. Vad som finns i får paketets mottagare veta på julafton!

Vi fick en del konstiga blickar på postkontoret när vi sa att detta skulle skicka till Sverige.


Lam önskar att han fick behålla det!

När slutar man leka med leksaker?

Önskemål från min bror var att vi skulle vandra runt lite i några häftiga spel- och teknikbutiker. Jag vet inte riktigt hur det skulle kunna glädja honom på något sätt. Lam blev dock ganska glad. Just nu kostar en PS3a 29 000 yen, vilket motsvarar ca. 2200 svenska kronor (i kursen vi har tagit ut i). Han blir lite sådär lagom sugen på att köpa en men eftersom vi inte har någon tv här (eller hemma för den delen) så skulle han ju bara kunna titta på kartongen vilket inte lockar tillräckligt mycket hittills för att han ska köpa en. Förmodligen så kommer han inte kunna motstå frestelsen...men vi får väl se.

Pappa vill ha en ny kamera.

Allt ska finnas i så många färger hela tiden. Cheerleading effect!


En av oss skulle kunna stå o titta i flera timmar, den andra tröttnar rätt fort!

Sen var det ju dessa två. Fnittrandes sprang de in o satte sig vid ett bord. De hade tre kartonger med sig som som var och en innehöll 12 små kartonger med helt värdelösa små figurer. Det såg ut som brats-figurer. Det som tjejerna jag coachade för fyra år sedan tyckte var roligt då, de var elva. Dessa tjejer var i 20-årsåldern. Jag kan ha lite förståelse över att samla något intressant eller sällsynt. Att man kanske köper någon liten söt figur man har som favorit väldigt länge men att man i 20-årsåldern köper 36 figurer som man sedan sliter upp kartongerna till för att se vad man fick och för att byta med varandra när man inte blev nöjd. Sånt gjorde man på lågstadiet eller kanske i början av mellanstadiet men nu?

Skräppappret är borta!

Katastrof. Vi har tappat bort vårt skräppapper. Hur ska vi nu veta när det är okej att kasta de olika sopporna?

Det är hopplöst när man bara få kasta skräp vissa tider vissa dagar. Vi är urusla på att komma ihåg att vi har massa skräp eftersom att vi lyckas gömma det under diskhon. Enda sättet för oss att komma ihåg är att lägga fram det. Fast det hjälper ju bara om man sedan faktiskt vaknar mellan 5-8 på morgonen.

Just nu har vi en påse med pet-flaskor och konservburkar på balkongen och vi har ingen aning om när vi får gå ner o slänga det. Vi vet att det är varannan vecka mellan kl. 5-8 men inte vilken dag eller om det är jämna eller udda veckor.
Sen har jag funderat över om de pantar sina burkar här. Enligt deras sopsorteringssystem ska pet-flaskor och konservburkar kastas i samma påse. Hur gör det sedan? Mosar de ihop allt till en sörja eller är det en stackars japan som ska sitta och öppna alla soppåsar för att sortera innehållet. De har kanske någon överlägsen metod för att lösa detta för som sagt, de skryter ju rätt mycker om hur miljövänliga de är.

Hur då Eco-friendly?

Gula träd

Av någon anledning har japanerna valt att plantera samma typ av träd på nästan hela Port Island vilket innebär att halvön ser ut som ovan just nu. Löven på i princip alla träd är helt gula.

Nu till det vi hade tänkt att skriva om. Det börjar poppa upp julbelysning i Kobe. Inte så lite heller. Nästan hela stationen i Sannomiya är täckt av massa små lampor. På sätt och vis är det rätt fint och mysigt även om det känns som att de överdriver. Vi klagar inte i alla fall eftersom vi suktar efter julstämning. Dock är det lite konstigt att de har alla lampor igång även mitt på dagen. Belysningen syns ju faktiskt väldigt dåligt då och ett av deras motton just nu är Eco-vänligt. Det finns bland annat en stor ängel täckt i ljus med texten Kobe Eco-friendly angel eller nåt likande. Går inte riktigt ihop sig.

Det satt en massa par i denna "park" som egentligen är typ som en balkong som sticker ut från stationen. Förmodligen tycker de att det är väldigt romantiskt och perfekt plats för dejter.

Att vi fick lämna lägenheten idag (och sluta plugga för en sekund) berodde mest på att vi behövde mat och vad passar då bättre än att gå till av de ställen som vi redan har som ett favoritställe. Stället är litet och personalen är högljudd och mycket glad. Väldigt japanskt känns det.

Pernilla utanför ett av våra favvoställen.

Gyouza stod det på menyn och vi åt riktigt mycket denna gång. Jag var riktigt mätt när vi gick därifrån. Vi fick dessutom 5 stämplar på vårt stämpelkort. Japp, vi har ett stämpelkort :)

Lam förbereder så att vi har något att doppa gyouzan i.

Eftersom klockan är efter tolv här i Japan just nu så har vi öppnat första luckan i adventskalendern som Elin skickade till oss. Vi har även ätit lite pepparkakor. När vi vaknar imorn får det väl bli lite första adventsmys på riktigt.

Fel fel fel

Utanför vår balkong

Hösten har letat sig till Japan och Kobe. De senaste dagarna har det dock varit mellan 15-20 grader så emellanåt är det fortfarande rätt varmt här. Inte direkt så att man hinner jobba upp en julstämning till första advent på söndag. Förhoppningsvis kan lite pepparkakor och glögg från IKEA bidra med lite stämning.

Vi är mitt uppe i vårt pluggmaraton och då händer det ibland att så här roliga saker händer. Nu kan det vara lite svårt att förstå det roliga för er som inte pluggat japanska. Det kan till och med vara svårt för er som har pluggat japanska. Har man suttit i några timmar och pluggat kanji så blir man glad för minsta lilla avbrott man kan leta sig till.

En förklaring till er som inte pluggat kanji innan. Den stora röda cirkeln visar hur kanjit ser ut. De små rutorna till höger visar hur man ritar kanjit i den stora röda cirkeln, dvs i vilken ordning man ska dra strecken. Nu är det dock så att kanjit i den stora röda cirkeln och kanjit i den lilla röda cirkeln är inte samma. Vilket vi tyckte var mycket roande. Jag menar det är ju alltid kul att hitta fel i tryckta läroböcker!

Feber

För några dagar sedan var Lam sjuk. Ena stunden var han frisk och nästa sekund var han sjukt förkyld. Han hade ont i kroppen och kunde inte göra annat än att ligga i sängen. Morgon efter mådde han bra igen. Idag var det min tur. Jag har inte varit förkyld idag utan jag har nöjt mig med feber, halsont och hosta. Bra att vi kan dela symptomen mellan oss. Har sovit fler timmar än vad jag har varit vaken idag. Illa, eftersom detta skulle vara dagen vi fick mer än hälften av allt vi måste plugga gjort. Hoppas på ett lika snabbt tillfrisknande som Lam fick till för jag orkar inte vara sjuk just nu!

Relevant?

Läste precis i aftonbladet om en kvinna från Arvika som blivit mördad. Polisen misstänker att hon kan ha träffat några av sina spelkompisar från World of Warcraft och att sedan en av dem strypt henne. I texten finns det en bild på kvinnans bror och så denna:

En scen ut "World of Warcraft".

Update:
I och med att Aftonbladet uppdaterar sin artikel genom att ta bort text och lägga till mer fina bilder så tycker jag att en uppdatering av inlägget är på sin plats.

Jag förstår mig inte riktigt på mediabevakningen av detta mord.

Plugg och hisstanter

Det har blivit lite fattigt med inlägg den sista tiden och torkan kommer nog hålla i sig veckan ut. Vi har väldigt mycket i skolan just nu och samtidigt som en stor del av våra respektive hjärnor gör allt de kan för att slippa plugga så vet en liten del om att vi faktiskt måste. Vi kommer nog alltså inte hitta på något mer intressant att skriva om de närmaste dagarna än vad som kommer nedan.

Efter snart två månader i Japan har vi vant oss vid att hissarna hälsar oss välkomna och att de talar om vilken våning som den stannar på. Inte idag. För idag när vi kliver in i hissen på SOGO så står där en livs levande hisskvinna. Hon hälsade oss välkomna och frågade vilken våning vi ville till. Då vi svarade våning 5 tryckte hon på den knappen. Med andra ord gjorde hon precis samma sak som den automatiska rösten med undantaget att vi slapp o trycka på rätt knapp. Det märks att de verkligen har brist på jobb här men det är ju skönt att de anställer folk i alla fall.

Pepparkakskola

Vi har fått paket! Jag vet inte hur vi har kunnat missa det eftersom att vi kollar brevlådan varje dag, i alla fall varje vardag. Så nu ikväll tyckte Lam att vi borde kolla brevlådan igen. Jag tyckte det var helt onödigt men gud vad bra det var att vi tittade. I låg det nämligen ett stort, grönt och mjukt kuvert från Sverige. Ivriga som vi var slet vi upp det och inuti låg det en Bamse och en Kalle Anka tidning o så pepparkakskolor! I Bamse finns det en julkalender och det var precis vad vi behövde. Vi pratade faktiskt om det på vägen hem idag. Att det inte blir någon jul i år. Det är inte på långa vägar tillräckligt kallt för att det ska kunna snöa. Inga julklappar och ingen gran. Inte ens något gräsligt pynt. Eller kanske måste handla något litet annars kommer jag vara jättedeprimerad. Perfekt att få ett paket med en julkalender och pepparkakskolor. Tack så jättemycket Elin! Det höjer verkligen humöret att hitta saker i brevlådan (som inte är räkningar eller reklam som man inte vet om det är räkningar eller skit).

TACK IGEN ELIN!

Vardag

På väg hem från skolan vandrar det helt plötsligt en japan förbi oss. Det låter kanske inte så konstigt men han hade en blå och gul tröja på sig. När han vände sig om så fanns det en svensk flagga på den och därunder så stod det Sverige med stora bokstäver (på svenska). Vi följde efter honom ett tag men sedan verkade han känna sig lite obekväm så vi slutade.

Vi tog en avstickare in i ett köpcentrum innan vi åkte hem. Vi åkte högst upp, till 8:e våning, och insåg snabbt att prisklassen var lite fel för vår plånbok. Många saker kostade flera hundra tusen yen (säg från 30000 SEK och uppåt). Vi gick runt ett varv för att komma till en rulltrappa som kunde ta oss neråt i byggnaden. Vi funderade samtidigt på vilka som köper saker i ett köpcentrum i den prisklassen och efter att ledmotivet till Ghost Busters började spelas i högtalarna så blev det ännu mer klurigt...

Väl på tåget hem så hamnade vi några stolar framför en japan som antingen:
* hade tagit några doser för mycket av hallucigena droger.
* hade svåra tvångtankar.
* hade en mental sjukdom.
Vi ängnade resan åt att försöka komma på vilket av våra tre alternativ som stämde. Han kunde nämligen inte sluta klia och slå sig själv i ansiktet (öppna händer). Han gick av vid sjukhuset...

Ja, det var väl vår dag. Vi hann med att köpa på oss massor snacks också på IKEA. Japp, vi måste plugga hela helgen...igen. Två rapporter att skriva och 200 sidor ur en japansk bok att gå igenom. Läraren varnade oss om att vi nog kommer få svara på frågor nästa gång. Läskigt.

Lugnet före stormen

Nu har vi ätit gott och japanskt två dagar i rad. Igår blev det kaitensushi igen. Denna gång lyckades vi sikta in oss på de godaste bitarna så kvällen blev riktigt lyckad. När vi sedan fick ett paket gravad lax och en påse skorpor av Stevie som tack för lånet kände vi oss ännu mer belåtna och i dag när vi kom hem låg detta i brevlådan:

Gulligt va?

Kvällen har vi spenderat hos en japan i hans lägenhet (one room mansion). Vi lagade mat tillsammans och på menyn stod det Kimuchi-Nabe. Vi trodde att japanen visste hur man lagade detta och han i sin tur trodde att koreanen som var med visste. Det var alltså ingen som visste exakt hur det skull tillagas men vi lyckades rätt bra ändå tycker jag. Kimuchi är koreansk vilket kanske förklarar varför japanen tyckte koreanen borde veta. Nabe är dock japanskt så han borde inte vara helt ovetande. Kimuchi är typ vitkål i stark tomatröra. Nabe går att jämföra lite med fondue. Man kokar upp en buljong och lägger i det man tycker är gott. I detta fall hade vi kimuchi-buljong (eller soppa). Sedan lade vi i två olika sorters svamp, tofu, kycklingbollar, skivat kött, tjocka glasnudlar, udon (tjocka nudlar) och massa sallad, groddar och lök.

En av svampsorterna är på väg ner i buljongen.


Bordet är ett så kallat kotatsu-bord.
Ett lågt bord med värmeaggregat på undersidan och en duk som hänger ner på sidorna för att bevara värmen. Därunder stoppar man sedan benen för att hålla sig varm.

Värdelösa instruktioner

Till att börja med vill jag bara säga att Ronald McDonald är ute i Japan och det är istället dessa två som numera slavar på restaurangerna. Undrar om Ronald förresten någonsin fått vara med i Japan, han är ju inte så söt som de vill att allt ska vara.

När vi ändå tagit upp massa värdelösa saker under dagen så finns det en sak till som jag har funderat över. Vi har en micro i vår lägenhet med massa konstiga knappar. Vi har försökt att använda den en gång men misslyckats. Det var ost vi ville smälta men brödet blev bara ljummet och osten var inte ens i närheten av att börja smälta. Svårt att avgöra om det ens var microns förtjänst att brödet blev ljummet med tanke på att vi först försökte smälta osten på brödet i wokpannan på gasspisen. Jag hade önskat en lite bruksanvisning eller liknande till den. Detsamma gäller tvättmaskinen. På väggen sitter det en instruktion men den gäller en annan maskin och eftersom vår maskin inte har några runda skruvknappar så hjälper den inte så mycket. Vi har dock en instruktion på väg in till köket och rummet. Det är den mest värdelösa instruktionen men det är klart, vi har ju alla olika erfarenheter och kan olika saker och Japan ska ju vara teknikens land. Kanske därför de behöver denna instruktion...

Vägskäl

Precis innan nedförsbacken vid campus. En kvinna med en liten hund kommer gående. Hunden är iklädd en rosa tröja med en guldglittrig dödskalle på ryggen. Hunden går åt vänster kvinnan vill gå rakt fram. Båda stannar. Hunden vänder sig om och tittar på kvinnan. Kvinnan ropar efter hunden och rycker lite i kopplet. Hunden rör sig inte utan tittar återigen rakt fram. Kvinnan ger upp och de går båda åt vänster. Vi fortsätter ner för backen för att ta oss hem.

Brrr

Klimatet här i Japan har under denna månad stadigt blivit kallare. Om man jämför med Sverige så är det inte kallt alls men det blir väldigt påfrestande här med tanke på att inomhustemperaturen sjunker i samma takt som den utomhus. Man upplever temperaturen ute som mycket kallare eftersom man aldrig blir riktigt uppvärmd. De få gånger som värmesystemet står på 25 grader och är igång i skolan så myser man. Vi kan inte förstå att ett land som Japan inte isolerar husen och att det inte finns ett enda element, någonstans.

Just nu ligger vi under täcket i sängen och försöker tina våra fötter. Vi funderar på att uppgradera vårt ganska tjocka täcke med en fleecefilt men gör vi det så försvinner en av möjligheterna att hålla värmen på andra ställen i lägenheten.

Vi förstår nu varför de varnar oss att elda med gasspisen för att hålla värmen, just nu är det lockande...

Nä vi har inte glömt!

Vi fixade tårtan men var är du nånstans Elin?

Prinsesstårta efter Elins önskemål om tårta.

Grattis på födelsedagen!

Vad är hemligheten?

Väldigt många japanska tjejer är korta. En del av dem är nästan lika långa som jag men oftast har de minst 5 cm höga klackar på sig då. Då är det inte konstigt att man blir förvånad över att möta en japanska med skor utan klack som är i ungefär samma längd. Tanken har slagit oss tidigare att japanerna kanske blir längre och längre.

Nu på eftermiddagen var vi o tittade på skor. Inte för att vi behöver köpa utan för att i varuhuset vi gick in i fanns det massvis med skor på bottenvåningen. Först gick vi igenom den obligatoriska delen av skor med extremt hög klack och vidare till de med bara hög klack. Efter en stund hittade vi stövelsektionen och till min glädje fanns det vinterkängor utan hög klack. Storleken såg ut att tillhöra en tioåring men de kan ju ha gömt de mer normala storlekarna bakom disken eller nåt. Glädjen var dock kortvarig. Efter att ha lyft upp skon och tittat närmare på den visade det nämligen sig att klacken satt inuti. Med andra ord så hade även dessa stövlar klack, dock väl dold. Efter att ha undersökt ytterligare några par skor utan synlig klack kom vi fram till att den inbyggda varianten verkade finns på nästan alla klacklösa modeller.

Japanskorna har inte blivit längre men deras hemlighet är avslöjad!

Rokkosai

Skolfestival

Nu i helgen är det festival på Kobe University. Detta betyder att campusområdet förvandlas till en marknadsplats för mat och snacks.

De olika klubbarna på skolan sätter upp stånd för att tjäna pengar till sina aktiviteter. Dessutom uppträder de klubbar som har något vettigt att uppträda i.
Vi åkte in till klockan 14 och vandrade omkring ca. 4 timmar. Under den tiden hann vi med en del intressanta saker och ganska mycket ointressanta. Vi åt sockervadd, friterad banan och choklad och tittade på lite uppvisningar.

Sockervadd!


Friterad banan och choklad

De flesta klubbar skickade iväg en eller två medlemmar för att på distans försöka sälja det just deras stånd sålde. Detta blev tillsist rätt påfrestande, de var ju trots allt ganska många. De slutade med att två japanskor, som försökte sälja nudlar till oss, istället tog kort på oss tre svenskar. Se där, man behöver inte vara med i en klubb för att få sina seconds of fame.

I morgon kommer Magne att uppträda med sin dansgrupp men idag fick han bara sälja korv eller frankfurt som japanerna kallade det.

Magnes korvkompanjon och Magne

I Japan hoppar de coola killarna hopprep...

...och klär ut sig till tjejer!

Ikväll har vi förresten ätit gyouza! Kan inte riktigt förklara vad det är så ni får komma hit o prova istället. Närmast i jämförelse är vårrullar men det är inte riktigt rättvisande. Stället vi valde var riktigt mysigt och personalen var hur trevlig som helst. Ja, visst låter det otroligt. Jag var nöjd efteråt :)

Sist men inte minst, ett stort GRATTIS till farbror Janne på födelsedagen ;)

Hemresa

Att det ska vara så svårt att boka om sina biljetter. Alla jag har pratat med har haft problem och ändå så har alla rest med stora bolag som i princip lovat att det inte ska vara några problem.
I går hade vi panik över att det inte fanns några biljetter hem i augusti om vi inte betalade ytterligare 5600 kr. Sjukt! Dryga 2000 kr av dessa var planerade då vi köpte ombokningsbara biljetter men att vi var tvungna att byta upp oss en klass för att komma hem var det ingen som informerade om. Trots att vi frågade killen på resebyrån om just detta (Elin hade nämligen exakt samma problem som oss).

Tack så mycket mamma för att du ringde och krånglade från Sverige så att vi slapp det härifrån.
Nu har vi i alla fall lyckats få vår biljett hem, till en förhållandevis låg kostnad. Det känns skönt att slippa oroa sig över hemresan nu och istället kunna fokusera på tiden vi har här!

Fiskdamm

Kvalitén på lokalerna på Kobe University är väldigt varierande. För det mesta håller vi till i de fräschare delarna men det händer att vi måste gå in i de mörka och illaluktande husen med gröna tavlor och bänkar som får en att tänka på medeltiden. Har tyvärr inga bilder från de mindre populära klassrummen, har varit för upptagen med att hålla andan i 1,5 h timmar men nästa gång kanske. Så länge kan ni få se vart vi tillbringar största delen av tiden på campus...

Entrén till ingenjörernas byggnad.

Lam i en av de finare salarna.

Läxor!


Utanför klassrummen finns de obligatoriska paraplyställen.
Sannolikheten att få med sig sitt eget paraply hem igen är liten...

Staketen placerade som kvadrater (uppe till höger på bilden) är fiskdammar.
En blandning av små och väldigt stora fiskar simmar runt därnere.
Vi har ingen aning om varför.

Vad är det som är så roligt?

Jag går tillsammans med Lam och en annan kille med asiatiskt utseende. Framför oss går det två kvinnor och i en kundvagn har de en japansk pojke på 2-3 år. Eftersom pojken sitter i vagnen (ni vet, svensk kundvagn) så kan han se oss medan kvinnorna går med ryggarna mot oss. Pojken börjar peka på mej och skrattar högt. Mamman vänder sig om, ser mej och tar ner pojkens hand och säger åt honom. Så fort mamma släpper pojkens hand tar han upp den igen och skrattar ännu mer. Kvinnorna väljer en annan väg så att vi nu går parallellt med varandra med lite saker i mellan oss. Pojken fortsätter att peka och skratta och till sist ger mamma upp, ler lite ursäktande mot oss och vinkar hej då. Pojken vinkar också glatt hej då.

Idag har varit en usel dag så jag är glad att jag i alla fall har gjort någon annan glad.

Berg och dalbana - tur och retur, tack

Varje morgon har vi bråttom. Jag vet inte varför. Det spelar liksom inte någon roll när vi går upp, vi är alltid lite sena. Så varje morgon springer vi till portlinern, tåget eller berg och dalbanan som tar oss halvvägs till skolan.

Kita Futo, vår station.

Precis som vilken berg och dalbana som helst åker vår i luften och vagnarna saknar förare.

Som Monica (från USA) sa;
Första gången jag skulle ta tåget in till Sannomiya såg jag en kille sova längst fram och tänkte;
Är det chauffören? Då passar jag!

Nu finns det både för- och nackdelar med detta sätt att resa. Jag mår illa när jag åker baklänges och konstigt nog hamnar vi baklänges de flesta gånger vi åker. Tågen är sjukt punktliga vilket borde hamna under fördelar men eftersom vi alltid är sena placerar jag det under nackdelar. Det är dyrt och slarvar man med att läsa vilken slutstationen är hamnar man på Kobe airport. Men fin utsikt är det och det är ganska roligt att sitta längst fram (vi har faktiskt en film på ca. 15 min för de som är uttråkade).

På väg över bron, bort från Port Island

Operation aktivera

Nu börjar vi få slut på saker att berätta om...illa. Med andra ord börjar det bli för mycket vardag och dags att planera en utflykt, frågan är bara vad vi ska hitta på.

I morgon har vi ett litet äventyr framför oss. Betala räkningar för första gången. Detta görs i små butiker (de som vi jämförde med Statoil) som finns överallt men hur själva betalandet går till blir en överraskning. Det ska ni inte behöva höra mer om så förhoppningsvis ska vi kunna hitta på lite roligare saker att göra.

Vi har bara en lektion på fredag och den är inställd. Det betyder lång helg och det ska vi fira på torsdagkvällen. Stevie (England) får sitt kontokort då vilket betyder att hon kan betala tillbaka det hon är skyldig oss. Vi tyckte synd om henne som fick sin handväska, med allting i, stulen. Efter att hon lånat pengarna berättade hon hur det hade gått till. Tydligen så hade hon varit på en klubb och fått slut på pengar. Hon hade därför tagit ut sin väska ur ett skåp där hon förvarade den. Plötsligt började de spela hennes favoritlåt och eftersom hon inte kunde hitta mynt att lägga i skåpet så att det låstes lade hon väskan ovanpå skåpet med motiveringen, japanerna är så korta så de kommer ändå inte se att den ligger där.
När hon kom tillbaka var den borta. Surprise! Tyckte inte lika synd om henne då även om det är trist att bli av med allt.

Är det gratis?

Vår Internetleverantör vill inte skicka ut någon räkning. De vill att vi ska betala med autogiro. Lite chockerande är det att de har autogiro här, men det är klart det kostar 16 kr för att få det. Hur som helst så var vi tvungna att sätta in pengar på Lams japanska bankkonto för att autogirot skulle kunna fungera. Vi som aldrig betalat en räkning på annat sätt än med Internetbank blev skapligt konfunderade över hur man sätter in pengar på banken med hjälp av en bankbok. Som tur var så fick vi hjälp av en liten gubbe på banken. Nästan pinsamt hur enkelt det var men har man aldrig använt en bankbok innan är det ju inte så lätt att veta hur den fungerar. Tydligen så stoppar man in hela boken i en bankomat. När man gjort det öppnas två fack, ett för mynt och ett för sedlar. Sedan sorterar man sina pengar man vill sätta in och lägger dem på rätt ställe. Luckorna stängs och ut kommer bankboken med uppdaterat saldo. Varför kan de inte bara använda sig av bankomatkort?

Vi har hört rykten om att det finns något som kallas memory pass och som man kan fixa genom skolan. Enligt ryktena så skulle ett memory pass innebära gratis entré på flera olika sevärdheter såsom djurparken, kaffemuséet, olika konstmuséum mm. Vi tyckte att det lät som något värt att utforka vidare så på eftermiddagen vandrade vi upp till utbytescentrat och frågade. De skickade oss vidare till kougakubu (tekniska fakulteten) och väl där fick vi ett ansökningspapper.

Det är roligt hur japanerna måste krångla till saker. Hur som helst så fyllde vi i pappret och kvinnan i receptionen gav oss ett blått kort och sa varsågod. Sedan fick vi en lista med 41 platser där kortet gällde. Det bästa av allt...det var gratis!

Mode

Jag har inga tjocktröjor med mig. Hittills har vädret varit så pass bra och luften så varm att det inte riktigt har behövts någon tjocktröja (och jag har en höstjacka som används flitigt). Frågan är om det kommer vara tillräckligt varmt för att inte behöva ha någon tjocktröja under jackan ända fram tills det att det känns befogat att ta på sig vinterjackan. Jag hoppas det för idag var vi ute och tittade på kläder. Nej, jag tycker inte om japanska kläder. Nu är det bekräftat. Det enda vi hittade som såg någorlunda bra ut var en butik full med hundkläder. Kanske borde köpa en hund och sedan fylla en garderob med sånt istället...

Fortfarande inlåsta

När klockan var sju igår kväll bestämde vi oss för att vi hade skrivit nog med rapport. Tycker att vi var extremt duktiga som faktiskt satt och skrev tills vi nästan var helt klara. Det är två dagar kvar tills inlämning, vilket det aldrig skulle ha varit i Sverige. Ett flertal gånger har man ju suttit en minut innan deadline kl 00:00 och försökt konvertera word-dokument till pdf för att precis på sekunden skicka in rapporten till läraren.

Eftersom vi varit så duktiga belönade vi oss med en middag i Sannomiya. När vi är ensamma brukar vi gå till det närmaste stället från stationen. Brukar och brukar, det var andra gången igår. Det är nåt sorts varuhus med flera våningar av restauranger och butiker. Det verkar finnas lite av varje; vietnamesiskt, kinesiskt, "italienskt" och japanskt såklart. En del restauranger är riktigt dyra. Igår provade vi det italienska stället. Vi var sugna på att äta där förra gången men då hade vi fått köa. Detta för att restaurangen är liten så man får sitta och köa utanför för få komma in när det väl finns plats. Överallt i Japan visar restaurangerna vad de serverar genom att utanför placera plastmodeller av deras maträtter. Ibland är det avskräckande men ibland faktiskt lockande. Medan vi väntade tittade vi på plastpasta. Konstigast är nog deras desserter, toastkuber med glass och chokladsås. Med kuber menar jag 12x12 cm oskivad toast... lite frestande, kan ju finnas nånting inuti, eller?

Kanske nästa gång, för igår åt vi:

Half & half-set och pizza

Pastan ni ser är faktiskt en portion. Varför är det så varierande storlek på portionerna?

Rapportskrivning

Det är alldeles för lätt att skjuta upp saker. Även om man vet att man kommer ångra sig när man väl sitter där sista dagen innan inlämning och försöker komma på något att skriva.

Rapporten ska in på tisdag och vi har inte börjat än. Vi har fått en lapp på engelska där uppgiften står. Har man inte jobbat med numerisk analys innan så ska man;

...describe a hot topic and/or interesting engineering problem suitable for a computational investigation in your research field; and in addition...

Jag har bara några små frågetecken. Kan jag påstå att jag har jobbat med numerisk analys tidigare? Jag har ju trots allt läst en 4 hp stor kurs med exakt det namnet och hur får jag i så fall till en rapport av det? Om inte, vad är mitt forskarområde? Vad är överhuvudtaget min inriktning i Sverige?

En del av min hjärna har insett att denna helg innebär ett mörkt rum, dator och en massa godis medan en annan del fortfarande hoppas på att slippa allt.

Mest minnesvärt under oktober

Farligast:
Att vakna på morgonen och gå fram till gasspisen för att laga mat för att inse att gasen redan är på och har stått på sedan morgonen innan...

Jobbigast:
Att anlända kl. 8.30, japansk tid, utan att ha sovit på 20 h och inte veta vart man ska för att sedan, i vinterjackor, ta sig uppför Rokko till campus i 27 graders fuktig värme och regn tillsammans med 30 kg packning var. Bonus: Pernilla var döv och hade feber (trodde de hade tyst asfalt i hela Kobe).

Godast:
Middagen vi köpte på M-int Kobe, köttfärsbiff, omelettris med tomatsmak, pasta, klyftpotais, tenpura med sås samt sallad. Ja, det är en portion.

Läskigast:
Att se något stort springa uppför väggen i vårt rum och tro att det är en gigantisk kackerlacka när det bara var en ödla...puh

Bästa utflykt:
Heldagen i Osaka. Slottet, okonomiyaki, new moon bar med 15 kronors-drinkar och trevligt sällskap.

Största överraskningen:
Japaner är inte smala...de är lite lönnfeta...de skyller på västerländsk mat, vi tror snarare på små portioner och mycker snacks.

Japans värsta modemiss:
Allt! Japaner kan inte klä sig. Nej, det finns inga undantag.

If you can't beat them, join them!

Vi har nu placerat ut dessa fina hus i vår lägenhet så att kackerlackorna ska ha en egen yta att befinna sig på och därmed sluta störa oss. De är till och med fullproppad med mat. Hoppas vår nya positiva inställning innebär en förändrad attityd även hos våra gäster.

Första hjälpsändningen är här

Idag när vi kom hem från skolan låg det en liten liten lapp i brevlådan. Hade vi inte gått o längtat hade vi nog missat den. På lappen stod det att rum B201 hade ett *trumvirvel* paket att hämta på kontoret.

Tack så mycket Morgan och Elisabet! Paketet var helt utvändigt och sakerna i verkar också ha klarat sig, vad vi kan se. Ett mycket stort och bra paket :)

Nu när vi vet att det funkar bra att skicka saker behöver ni andra inte vara blyga längre ;)

Update:

Död efter 30 minuter

Det tog nog inte ens 30 minuter, det var nog närmare 25 minuter för vi var lite sena. Lam hade sin första basketträning någonsin och jag satt skadad och nervös på sidan. Hemma i Sverige så har Lam utvecklat sitt basketspel väldigt mycket under bara ett år. Hemma i Sverige spelar vi dock bara matcher och Lam är den enda snabba asiaten. I Japan fanns det tydligen fler asiater och alla är snabba och har bättre kondition och har spelat basket tidigare. Som vi nämnt innan så har japanerna en annorlunda syn på träning. De gör samma sak varje gång vilket betyder att det inte tar så lång tid att bli bra på just de övningarna vilket också gör att de verkar bättre än de är. Lam var i alla fall med på lite av uppvärmningen innan ha dog. Han visste att de skulle bli tufft men jag tror inte han var beredd på hur det faktiskt är att delta i en basketträning där man blir tillsagd att göra vissa saker istället för att göra det man tycker är roligt, orkar och vill.

Jag tycker dock att han var mycket söt när han förvirrat undrade vart alla andra tagit vägen när han missat att springa med sista gruppen. Jag hoppas att hans utvecklingskurva går lika spikrakt upp då det kommer till de japanska träningarna som med de svenska matcherna. Först och främst hoppas jag på att han överlever uppvärmningen nu på fredag så att han faktiskt får vara med o prova åtminstone en riktigt övning...

Hur man överlever Japan, del 1

Ja, då var det dags för den första kursen i överlevnad i Japan.
Bakgrund. Vi mötte upp Magne och gick tillsammans till mataffären, som råkar ligga bredvid IKEA. Magne behövde köpa sjukt många galgar och eftersom han var snäll och följde med in i mataffären så följde vi med honom in på IKEA. Väl där blev det lunch och massa godis i svenskshoppen.

Så vad har detta med överlevnad att göra. Jo, för att överleva i Japan behöver du mat och näring. Efter en månad här har vi insett att den inhemska födan inte alltid kan tillförse våra nordiska kroppar med tillräcklig sådan. Steg 1 är då att hitta ett IKEA-varuhus som serverar billig mat i restaurangen, ännu billigare korv och glass i bistron samt har en svenskshop med tunnbröd, hällakaka, knäckebröd, fullkornspasta, ost, daim, marabou, havreflarn, sill, lax...ja så kan vi fortsätta ett tag.

Nu kan det tyckas räcka med detta som överlevnadstips men det kan bli bättre. När vi vandrade omkring och förundrades över utbudet strövar en IKEA-anställd förbi. När han hör oss prata svenska säger han hej hej.
Vi fortsatte att dregla lite över saker vi saknar i några minuter tills killen börja prata med oss igen. Denna gång säger han; Är det något ni saknar?
Lam svarar snabbt; Beställer du det då?
Killen förklarar sedan att de har ett utbud att välja på med olika saker och vad de beställer in beror på vad de väljer. Om det är något vi vill ha kan vi komma och prata med honom.
Med andra ord har vi alltså skaffat oss en vän på IKEA som kan beställa saker till svenskshopen om vi säger vad vi vill ha.
Det är bra det!

Riktig höst?

Idag var jag uppe kl. 7:30 för att kasta två påsar skräp. Jag gick ut i små minishort (gissa vem som skriver nu ;P) och min vinterjacka. De trötta personer jag mötte på vägen stirrade lite. Det var snorkallt.

Just nu skiner solen och himlen är nästan blå. Trädet utanför vår balkong har fått massa röda löv men inga gula. Det liknar faktiskt en fin svensk höstdag minus alla mysiga stora löv på marken i massa olika färger. Så fort ett löv faller här är en liten japan framme och plockar upp det. Tråkmånsar.
Nu ska vi prova den japanska hösten, mot mataffären!

I Japan städar Jerry

Igår var vi ute tillsammans med Wan och en japanska. Hon fick välja restaurang och det blev ett ställe som hette (fritt översatt) fjärilen och de serverade organiskt odlad mat. Det var det dyraste vi ätit hittills och efteråt var vi tvugna att köpa 3 påsar chips, tre stycken taiyaki (våfflor med varm fyllning) samt 7 risbollar. Nej, vi blev inte mätta! Jag har aldrig sett så små portioner innan. Hur kan japanerna bli tjockare och tjockare om det är allt de äter?? Eller gör de kanske precis som oss efter måltiderna? Hmm...

Idag kom förresten hösten. Det har blåst något enormt och det har varit svinkallt i japanska ögon sett. Till och med vi tyckte det var lite kallt med tanke på att det var strålande sol och 25 grader i lördags, visserligen regn men ändå 24 grader i söndags och max 16 grader och "orkan" idag. Uuh...är det för tidigt att ta på sig vinterjackan?

I morgon är det en nationell helgdag här i Japan vilket betyder att vi är lediga. Wohoo, det var på tiden...det var ju säkert 2 veckor sedan det inträffade sist. Vi har inte gjort upp några speciella planer inför morgondagen annat än att äta mycket gott och lyxigt på kvällen (får se hur det lyckas).

Så till rubriken. Vi har sett på (hmm) Aftonbladet att det diskuteras vilt om karaktären Jerry i ICA-reklamen. Vi har ju inte haft tv på ett år men såg ett klipp på Internet. Tydligen så gillas det inte av alla att en kille med Downs syndrom har en roll i reklamen. Jag förstår inte riktigt varför. Här i Japan där alla är perfekta (yeah right) skäms man över om sina barn är analfabeter och eftersom ingen pratar om det så finns inte analfabetism i Japan. Det är ju alltid ett sätt att få befolkningen att verka mer perfekt. Att de som inte kan läsa och skriva inte får den hjälp de behöver spelar ingen roll, eller vänta...just det, analfabetism finns ju inte i Japan. Vi har sett ett antal killar och tjejer med Downs syndrom här i Japan. De flesta av dem jobbar på campus som städare av utomhusmiljön. Här skulle nog inte ens tanken finnas att någon som inte är perfekt på alla sätt och vis syns i media eller på liknande ställen. Jag menar, titta på alla japanska affischer och tidningar. Jag har inte sett en enda levande japan som ens kommer i närheten av att se ut som dem. Okej, vi retusherar i Sverige också men åtminstone så får Jerry praktisera i en ICA-butik, här i Japan krattar han bara löv med en övervakare.